Jag vill passa på att säga TACK! till er fina människor där ute som lämnat ert stöd i min blogg.
Ni har hjälpt mig!

Det låter lite som ett avsked. Och det kanske det är, för just nu känner jag att den här bloggen har fyllt sitt syfte. Jag skriver lite någon annanstans och jag lånar mina egna ord:

http://omlitetochstort.wordpress.com/2014/05/29/det-var-en-gang-en-blogg/

Rensat

Inte lika effektfullt som att bränna gamla dagböcker för att gå vidare.
Bloggandet kommer att fortsätta i någon form. Mycket sannolikt här, och på samma sätt som tidigare.

Jamensåärdetju

Jag tänkte dela med mig av några bilder från NPF- kursen.

Den första bilden visar hur man är måltavla för en rad olika pilar, eller aktiviteter. Med bilden ville de visa att dessa pilar ändras under livet och att man kan fungera rätt så bra tills en viss ålder då pilarna blir en övermäktiga. Det kan till exempel handla om att man flyttar hemifrån och tar över flera pilar som ens föräldrar tidigare haft ansvaret för.

Den andra bilden visar på stressen som uppkommer när kraven utifrån är större än ens förmåga och den tredje visar på att när denna är varaktig så upplevs det som ett handikapp. Bilden visar också att man i en annan livssituation men med samma svårigheter kanske kraven är lägre och man har resurser att möta upp dem med och då är det inte längre ett handikapp.

Jag tycker att de visar bra den skillnad som en aspergerdiagnos gör för just mig, där fokus flyttas från stress-fyrkanten till de andra. Att istället för att kalla det ångestproblem och försöka bota det (vilket är rimligt utifrån perspektivet att jag självklart har resurser för att möta upp mina krav, allt annat är bara negativa tankar hos mig), istället fokusera på de övriga två bitarna att öka mina resurser (till exempel återhämtning, strategier, samtalsstöd etc) och minska kraven på mig (till exempel sjukersättning på 25%, faktiskt undvika en del moment, dra ned på ambitionsnivån när det gäller vissa saker och inte förvänta mig att jag ska klara av det som vem som helst).